side-area-logo
Lennie Johansson

Insatsområde: Afghanistan

Lennie Johansson från Göteborg tjänstgjorde som skytte- och närskyddssoldat i Afghanistan 2009 och 2010.

Innan han satte sig på planet ner första gången, hade han en idé om att kunna göra en skillnad och hjälpa människor på plats. Men ibland blir de där penseldragen och bilderna man målar upp något annat än verklighetens alla nyanser.

”Jag låg i beredskap i Nordic Battlegroup och fick chansen att åka ner. Det var mycket spänningen och äventyret som lockade mig. Jag trodde vi skulle kunna göra skillnad. Men när vi var på plats kändes det som vi var långt ifrån lokalbefolkningen.

Vi kommer med en annan kultur och det är svårt att på kort tid trycka på någon ett annat sätt att leva. Det kunde vara småsaker och visst gjorde vi livet lättare för vissa individer. Sedan kan vi ha gjort skillnad på lång sikt. Men det kanske ger sig om 50 år och är svårt att överblicka idag.”

 

DET SMÄLLER TILL

Livet kan många gånger ta oväntade vändningar. Det kan ske på en gata hemma i stan. Det kan ske på patrull i något avlägset land. Krigets natur ökar klart risken för att dessa vändningar får ett högt pris. För Lennie hände det den 18 oktober 2010.

”Vi skulle till ett område där vi visste att vi hade hamnat i strid många gånger innan. Och mycket riktigt. Efter några timmar på patrull i de där bergen, så började det skjutas en hel del. Jag och en prickskytt sprang upp på ett berg och där uppe hittade vi typ som ett skyttevärn. En håla i marken helt enkelt, där vi hade bra sikt. Vi låg där och spanade efter mål. Helt plötsligt så smäller det bara till. Vi kastas omkull och jag känner att något är fel med mina ben.”

Hans ställföreträdande chef och en fordonsförare satte torniquet. Sedan kom finska soldater och drog honom i skydd vid bilarna.

Lennie och de andra soldaterna var närskydd åt svensk och finsk sjukvårdspersonal som gav honom ytterligare vård på plats. En amerikansk helikopter evakuerade sedan Lennie till ett tyskt fältsjukhus där de fick amputera ena benet. Efter knappt ett dygn fick han vidare transport hem. Hemma i Sverige väntade en kamp att komma tillbaka.

”När jag kom hem hamnade jag först i Uppsala och sedan låg jag nio veckor på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Jag rasade kanske tjugo kilo under den här perioden och var som ett benrangel.”

 

VÄGEN TILLBAKA

Lennie har tidigare tränat mycket och träningen blev nu också en viktig del i livet efter hemkomsten.

”De ville först sätta mig i rullstol, men jag vägrade. Jag valde att hoppa runt på kryckor. Det var vinter och is så jag fick ta det försiktigt. Men jag tog det hellre lugnt på kryckor än att sitta i rullstol. Jag har alltid tränat och ville komma tillbaka till något jag kände igen. Såren hade knappt läkt förrän jag tog mig till gymmet.”

”Jag lade av med smärtlindring och ville bygga upp kroppens egen förmåga att hantera smärtan. Jag styrketränade i stort sett varje dag. Jag gick sedan en kurs på tre veckor och jobbade ett tag som personlig tränare i Göteborg. Träningen blev mitt sätt att komma tillbaka.”

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinFacebooktwittergoogle_pluslinkedin