side-area-logo

Kjell Johansson

Insatsområde: Sinai

Som 16-åring jobbade Kjell Johansson som utsättare på ett kraftverksbygge. Han ryckte in på Jämtlands fältjägarregemente, samma år som Oktoberkriget bröt ut i Mellanöstern.

Efter värnplikten ville han göra utlandstjänst på Cypern. Men det blev istället fem bataljoner i rad i Mellanöstern mellan 1974-1976. Han var först stationerad i Ismailia i Egypten och sedan på israelsiska sidan av Sinaiöknen.

”Det var inte för att komma ut och se sig omkring som jag åkte. Jag hade kunnat fortsätta och jobba för Skanska och åka runt på olika kraftverksbyggen. Det var nog mycket äventyrslusten som drev mig.

”Det var en stor omställning att komma ner till Egypten från Sverige. Först och främst var det juni månad, så det var stekhett. Det var en chock att bara stiga av planet. Vi fick sitta upp på polska lastbilsflak för att åka ut de tio milen till Ismailia.”

”När vi kommit tre, fyra mil, då brakade den första lastbilen och vi fick klämma ihop oss. Sedan brakade en efter en och det var ganska trångt på flaken när vi kom fram. Jag kommer så väl ihåg doften av skräp, värme och ruttet.”

 

MINOLYCKA
De kom fram till en tältförläggning som den tidigare bataljonen hade upprättat i en gammal kamelhage.

”Vi hade stålsängar som var knappt tjugo centimeter höga. Det var stålbågar som du satte ihop och ställde på marken. Det var nästan som att ligga direkt på marken. Vi hade blivit uppskrämda på utbildningen om ormar och skorpioner, så det var inte många som sov den natten.”

”Första middagen när vi kom ner var två husmans, två bullens korvar och en Guld Tuborg. Andra dagen fick vi vår första uppgift. Det hade skett en minolycka. En pojke hade trampat på en mina och fått ena benet bortsprängt.”

”Vi fick minpika stranden ner mot Suezkanalen, som låg på andra sidan vägen från campen. Pojken klarade sig tack vare våra sjukvårdare som snabbt var på plats.”

 

KÄRLEK 40 ÅR SENARE
Vägar kan korsas på ett oväntat sätt. Och ibland uppstår möten som får konsekvenser långt senare i livet. Under Kjells tredje bataljon korsades två vägar som drygt 40 år senare skulle förändra hans tillvaro.

”Vi hade en bataljonschef från Östersund som hette David Hermansson. Han hade med sig sin familj. Han skulle åka och förhandla med beduinhövdingarna. Då var det lämpligt att han hade med sig kvinnligt sällskap, så inte beduinhövdingarna skulle försöka gifta bort sina döttrar. Därför hade han familjen med sig och sin dotter, som sprang runt på campen.”

”Vi fick se till att hon inte kom på fel ställen. Hon var alltid först i marka-kön och skulle handla dricka. Men hon hade aldrig pengar, så pappa översten fick komma och betala. 40 år senare fick vi kontakt via Facebooksidan för Veteranstöd Rapid Reaction. Nu lever vi ihop och hon är den första kvinna jag bor med som tolererar att man har en 10,5 centimeters granathylsa som paraplyställ i hallen.”

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinFacebooktwittergoogle_pluslinkedin