side-area-logo

Helge Stålnacke

Insatsområde:
Bosnien, Kosovo, Afghanistan

Garnisonspastor Helge Stålnacke från Boden har under flera missioner tjänstgjort som själavårdare. Hans engagemang för soldaterna har många gånger sträckt sig bortom kaserngårdar och campernas grindar. Soldaterna blir hans familj.

”Du har dina församlingsbor runtomkring dig hela tiden. Det är speciellt när man är på mission. Där blir det dygnet runt. Du lever med din församling. Det blir en familjekänsla. Är man i en vanlig församling så kommer någon och vill ha ett dop eller om någon ska gifta sig och så ses man kanske aldrig mer. Som garnisonspastor har du en daglig kontakt och det uppskattar jag väldigt mycket.”

Livet på mission när en gemenskap. För Helge Stålnacke är det också gemenskapen som har drivit honom att fara på den ena missionen efter den andra.

”Soldaterna har också frågat mig ibland vad som driver mig att åka på mission. Gemenskapen är så otroligt stark. Jag har oftast åkt med mina egna förband. Men det var en mission jag åkte med P18 från Gotland. Jag tänkte hur ska detta gå? Jag kände inte en kotte. Men det var inget konstigt. De blev min familj i alla fall.”

 

MÖTEN I VERKLIGHETEN
Han försöker också så långt det går vara en del av soldaternas vardag. Dels för att skapa en förståelse för deras tillvaro och vad de går igenom, men också för att kunna förmedla deras verklighet till andra. Att vara ute bland soldaterna är också ett sätt att skapa mer naturliga möten och samtal.

”Jag sitter gärna inte på kontoret. Det är inte så lätt heller för folk att komma, utan att någon annan kanske undrar vad han eller hon har för problem. Just på missioner blir det som en liten by och alla har koll på varandra. Det finns ett stort behov av samtal, speciellt upplevde jag det i Afghanistan.”

”Många av samtalen handlar om sådant som händer hemma. Det är inte så ofta det kretsar kring något som händer på missionen, eftersom det är sådan gemenskap och de tyr sig väldigt mycket till varandra. För mig har det varit viktigt med soldaten först och främst.”

”Men sedan kommer de anhöriga. De är så otroligt viktiga. Det brukar jag poängtera när vi har anhörigträffar, att utan stödet från anhöriga kan vi inte genomföra någon mission.”

 

EN SAKNAD
Den intensiva tillvaron och starka gemenskapen kan samtidigt skapa ett tomrum när man kommer hem. Att träffa kamrater från sin utlandstjänst är en sak. Det finns ofta en ömsesidig förståelse. En gemensam nämnare. Men mötet med andra kan ibland behöva lite distans.

”När jag har kommit hem har jag känt saknaden av de andra. Jag har låst in mig och varit mer för mig själv. Jag har behövt den där tiden för mig själv och orkar inte träffa andra. De som inte har varit på mission har varit med om sitt och jag har varit med om mitt. Det tar ett tag innan man kan mötas.”

”Jag kommer ihåg första gången, då ville jag inte fira jul. Jag klarade inte av det för jag hade sett så mycket elände i Bosnien. Jag tänkte på familjen som låg på ett cementgolv i en gammal fabrik och var tvungna att stjäla kol från vagnar som for förbi. Mamman med det där barnet. Har barnet överlevt? Hur firade de jul? Det har varit jobbigt. Det tar sin tid. Men sedan kommer man igen.”

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinFacebooktwittergoogle_pluslinkedin