side-area-logo
Anna-Lena Lindahl

Insatsområde:
Saudiarabien, Liberia, Afghanistan, Mali

Anna-Lena har alltid varit intresserad av militärtjänstgöring. Värnplikten var vid hennes tid inte öppen för kvinnor på samma sätt som idag. Utlandstjänsten blev hennes öppning och nu har hon tjänstgjort som sjuksköterska på en rad insatser från första Gulfkriget och framåt.

”När det öppnade sig en möjlighet för sjukvårdspersonal att söka utlandstjänst och jag var färdig sjuksköterska, såg jag min chans. Det var ett äventyr, att få göra något annat, att få göra en insats. Jag jobbade i ambulansen vid den tiden och det var också ett sätt att få jobba med andra typer av skador än vad vi brukade möta hemma. Sedan var det kamratskapen och en nyfikenhet på hur den militära världen var som lockade mig”

”Jag kommer ihåg första gången jag kom ner väldigt tydligt. Vi hyrde en förläggning av en saudier en bit utanför Riyad. Vi hann lagom komma in där och på kvällen kom det första anfallet med scud-missiler.”

”Jag kommer ihåg den känslan av hur rädd man var. Man står där och ska dra på sig kemdräkt, mask och alltihop. Man är ganska skakad efteråt. Sedan blev det där en vana, för alla frekventa larm.”

 

KRIGETS NATUR

Anna-Lena jobbar civilt som ambulans- och distriktssjuksköterska. Svåra trafikolyckor och andra olycksfall är en del av den verklighet ambulanspersonal kan möta hemma i Sverige. Det är i vissa fall inte helt olikt den typ av skadeutfall som en sjuksköterska på mission kan möta. Samtidigt har krig sin egen natur och omständigheterna ser naturligtvis helt annorlunda ut.

”Vi bär på vapen och jobbar i skyddsutrustning. Vi är fyra i besättningen och har möjligheten att ta in fler skadade i en militär ambulans. Det är helt andra förutsättningar. Soldaterna har en hel del skyddsutrustning som du behöver ta av innan du kan åtgärda skadan. Det finns en annan risk. Där du ska hämta skadade kanske inte är helt ofarligt heller.”

Det första omhändertagandet gör soldaterna själva genom så kallad kamrathjälp, där det kan handla om att stoppa en katastrofblödning.  Det finns även stridssjukvårdare, som kan göra lite mer. Till sist ska den skadade kamraten bort från striden och i skydd.

”Vi är inte längst fram där det händer. Men sedan kan vi ändå hamna i ett läge då vi blir beskjutna och vi måste snabbt lasta in och dra iväg. Det är inte meningen att vi som ska ta hand om skadade hamnar i en situation där vi själva blir utslagna eller skadade. Då blir situationen ännu värre än vad den var innan. Det är en tråkig krigsstrategi att slå ut sjukvården. Men det är ett effektivt sätt att få stopp på allt, men jag har aldrig upplevt att någon har öppnat eld direkt mot oss för att vi är röda kors-märkta”

 

BRA RUSTADE

En fungerande sjukvård är grundläggande för en mission. Anna-Lena tycker att vårdkedjan från det första omhändertagandet till eventuell hemtransport till Sverige fungerar bra. I exempelvis Mali finns ett fältsjukhus med kapacitet att operera och ta hand om svårt skadade.

”Sedan har vi specialutrustade plan med medicinsk personal ombord. Inom 72 timmar ska man vara hemflugen från Mali och befinna sig på ett svenskt sjukhus. Sverige är bra rustat för att ta hand om skadade.”

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinFacebooktwittergoogle_pluslinkedin