side-area-logo

Alf Gustafsson

Insatsområde: Kongo

Alf Gustafsson växte upp på en bondgård i Ulricehamnstrakten. Som tolvåring fick han under en cykeltur ett timotejstrå ner i lungan och blev väldigt sjuk. Han blev opererad och som en del av rehabiliteringen var han tvungen att träna väldigt mycket.

Det gjorde senare att han också ständigt antog nya utmaningar. Inte helt oväntat blev också Kongo en naturlig utmaning efter kustjägarskolan 1961.

Den så kallade Kongokrisen tog sin början i samband med att Kongo förklarades självständigt från Belgien 1960 och slutade med att Joseph Mobuto tog makten 1965.

Det var en period präglad av maktkamp och oroligheter. FN ingrep hårdare som en följd av mordet på premiärministern Patrice Lumumba 1961 och det kaos som blossade upp. Den första svenska bataljonen anlände från Gaza till Kongo i juli 1960.

Under åren 1960-1964 skickade Sverige totalt nio bataljoner. En av de svåraste uppgifterna var att upprätthålla ordningen i ett flyktingläger med uppåt 40 000 flyktingar, som växte upp i närheten av den svenska campen.

”När vi kom ner 1961 blev det en vändning i kriget när Hammarskjöld dog. Vi kom in i en ganska tuff tillvaro där nere, med många episoder och händelser. Vi var inkörda på att vi skulle vara en bevakningspluton. Men vi blev något helt annat.”

”Vi blev beskjutna redan när vi åkte från flygplatsen till campen. Det första stora vi märkte var flyktinglägret, som växte med tusentals personer varje dag och som låg utanför vår förläggning i Elizabethville. Sedan fick vi åka ut på fler incidenter och det blev ohållbart till slut.”

 

I FÖRSTA LEDET

En grupp som gick under namnet Baluba jeunesse satte skräck i lägret, mördade och ställde till upplopp. Svenskarna kom att hamna i öppna strider med gruppen. Senare i december 1961 var svenskarna inblandade i ytterligare hårda strider i Elizabethville. FN-trupperna besegrade de katangesiska gendarmerna och lyckades till slut inta staden.

”Det blev vår hårdaste prövning. Som vanlig skyttesoldat hamnade man i första ledet. Det var en hård resa. Det var flera som blev skadade. Några killar blev dödade i anfallet. Sedan behöll vi våra ställningar de första dagarna.”

”Vi fick motoffensiver och det var ganska tufft. När anfallet kom hade jag varit nere i tre veckor. Jag tänkte inte så mycket på det. Det är klart jag var rädd. Men man fick ta det som det var. Det var inget annat att göra.”

 

HEM TILL GÅRDEN

Efter hemkomsten köpte Alf en gård tre mil från föräldrahemmet. Han började jobba i skogen och arrenderade ut marken den första tiden. Senare tog han även över djurhållningen och drev gården fram till sin pension.

”Jag har hela tiden klarat av det här mentalt bra. Jag har den bakgrunden, med familjen hemma och min uppväxt, som gör mig trygg. Jag har aldrig haft bekymmer med sömn eller tankar kring det här. Det var naturligt att någon skulle bli skadad eller dö. Jag är bara tacksam över att det inte blev jag. Det är så jag upplever det.”

”Andra kan klart tycka annorlunda och har kanske haft det svårt. Jag sitter i styrelsen för FN-veteranerna Kongo och jobbar aktivt för att ge stöd till alla som varit ute.”

Facebooktwittergoogle_pluslinkedinFacebooktwittergoogle_pluslinkedin